Riktig kärlek

När man ser er båda här och nu,
Då ser man att kärleken faktiskt finns,
Visst finns det tvivel ibland, men den finns där.
I era ögon lyser kärleken,
Kärleken för varandra.
Ni ska nu vandra en lång väg tillsammans,
Över en vacker sommaräng ska ni hålla varandra i handen,
På stranden ska ni höra vågornas brus,
Och på den smala plankan där ni kan falla åt fel håll när som helst, ska ni stötta varandra.
När ni rör vid varandra är ni trygga,
Lys upp varandras dagar,
Gör vardagarna till dom speciella dagarna,
Då ni tar hand om varandra.
Berätta för varandra hur mycket ni älskar varandra,
Man behöver höra det ibland fast man vet om det.
Se nu detta som en bok ni ska fylla med varandra, kärlek och lycka.

Detta det är riktig kärlek.

Ängeln har hämtat dig

Ängeln har hämtat dig,
fört dig upp dit smärtan inte når dig.
Nu kan du vaka över dina kära,
trots att vi inte ser dig,
men vi känner din närvaro...

Nu kan du andas,
fritt utan bekymmer.
Vi får tänka på det,
ta dina näras smärtor med dig,
sitt på deras axel alltid
så dom klarar resan utan dig synlig vid sidan.

Du får se allt från ovan,
Jag har hört det ska vara fin utsikt där,
du får se dina barn gifta sig,
se dina barnbarn växa upp och bli stora.
Vi ska lära dom allt...

Sov gott kära du...
Slipp nu all smärta...

Mobbad med ärr för livet...

Under stora delar av skoltiden blev jag mobbad, jag vet egentligen inte varför, var inte jag som alla andra? Tydligen inte.

Jag gick hem från skolan nästan dagligen jag skyllde på annat, oftast var det huvudvärk. Man orkade inte stanna i skolan och ta all skit och allas blickar och hånande skratt.

Mina föräldrar visste inget, jag ville inte berätta för dem. Jag blev inte bara mobbad av andra i min ålder eller andra elever utan även av lärare. De sa att jag inte var bra i vissa ämnen så dem orkade inte hålla på. Säger man så till en flicka i 4 och 5 klass?

Till det att jag skulle börja i 6:an bytte jag skola, det var då mina föräldrar började komma på varför jag gått hem från skolan ofta. Nu var det officiellt, hon var mobbad. Jag bytte skola för att slippa alla orden, smeknamnen och dem hånande flinen. I den nya skolan trivdes jag bra men en gång mobbad alltid mobbad. Jag var osäker på mig själv och det syns utåt, men mobbingen var inte alls som förut, det var mest i början sen gick det över. Problemet var att vi bodde fortfarande kvar där jag bodde innan. Ofta när jag kom hem med bussen stod de där på busshållsplatsen fortsatte mobbningen, jag sprang hem med händerna för öronen.

När jag började gymnasiet så hamnade jag i samma klass som tre av mobbarna, hela mitt liv och den fasad jag byggt upp rasade. Allt började om från början, men skolan tog tag i det fort. Jag berättade självklart hela historien. Jag var då medverkande i antimobbinggruppen. En av de tre mobbarna ville vara det men lärarna lät henne inte, tyckte inte det var lämpligt. Jag vann, jag fick stora delar av klassen på min sida, jag blev omtyckt för första gången i mitt liv, vilken känsla!

Dom tre trodde sista året i gymnasiet att dem var mina vänner, försökte hälsa men jag gick bara förbi. Kommer aldrig att kunna förlåta dem. En av dem jobbar där jag jobbar, jag har sagt att jag inte vill jobba med henne, jag jobbar natt för att undvika henne. Hon hälsar men jag ignorerar. Hon går och fjäskar för min mamma som är högt uppsatt på arbetsplatsen, hon är patetisk. Hon har fått sluta där nu, chefen har sagt att hon aldrig mer kommer att få anställning på det stället, andas ut.

Idag känner dem flesta inte igen mig? Dem jag pratat med upplevde aldrig mig som mobbad, men vad kallade dem det då? En slags förnekelse från deras sida för att dem ska unna leva med sig själva.

Mobbningen har gjort mig den människa jag är idag, utan den hade jag nog inte varit den personen som är omtänksam och sätter andra i första hand. Jag försöker se det positivt men där är stora nackdelar.

Mobbningen har gjort att jag är osäker på mig själv, jag har haft Anorexi, då jag alltid blivit intalad att jag inte duger som jag är. Varje dag får jag kämpa mot sjukdomen. Varje dag får jag kämpa med att höja mitt självförtroende. Det är hemskt att tro att man inte är värd nåt. Varje dag får jag höra att jag är vacker men jag kan inte ta det till mig, jag har blivit bättre men inte helt bra.

Vänner har jag svårt att släppa nära inpå för jag är rädd att såras, att de inte ska tycka om mig.

Mobbningen har lämnat mig skadad och ärrad för livet men också skapat den jag är idag. På ett sätt är jag tacksam men på många andra sätt inte.

Ny blogg...

Såja då har man skapat en ny blogg, tänkte lämna det gamla trygga stället och förflytta mig hit för att se vart allt bär.
Nu kommer jag att kopiera lite av det som betyder mycket för mig från min andra blogg, så som dikter och andra texter som jag är stolt över.
Sen kommer det handla om min vardag och de speciella dagarna i mitt liv...

Mvh Linda