Allt vi gjorde, fick mig att vara så lycklig. Alla små ting som inte betyder nåt egentligen gjorde mig så glad.
När jag ser tillbaka på bilder, vilket leende jag har. Visst det finnshär nu med men gud så lycklig jag kände mig. Du fick mig att känna mig så betydelsefull, du charmade alla med ditt sätt. Alla sa du var toppen inklusive jag. Men där hände nåt, nåt som gjorde om leendet till tårar...
Du var där alltid men jag blev sårad. Du lurade mig, du fick mig att tro på nåt jag egentligen inte ville tro på och som egentligen inte fanns. Men varför?
Utstrålar jag något som gör att du inte vill berätta som det är? Du gör mig ledsen nör du gör så.
Hur skulle jag kunna lita på dig när du sa det inte var nåt men ändå var.
Ett förhållande handlar inte bara om en sak, det finns andra lösningar. Ett förhållande handlar i första hand om känslor, att kunna visa dom och låta dom vara ömsesidiga.
Du betydde allt för mig, det försvann inte i sveket, men jag har lärt mig hantera sorgen och förlusten av dig.
Du säger du tänker på mig hela tiden, men varför har du inte hört av dig då? Det håller inte att bara säga att du inte vill såra mig, vad tror du detta beteendet gör då? Just nu känns det inte som du bryr dig över huvudtaget, det känns inte som jag inte ens finns i din tanke. Man måste visa det för att jag ska veta det.
Jag älskade dig så. Jag är fortfarande ledsen men jag kan hantera det på ett annat vis, jag har växt i mig själv.
Det är dessa dagarna som är jobbigast, dom dagarna jag har börjat tänkta det är då det är kört.
Dom dagarna det känns som man väntar i evigheter på att få svar, dom dagarna han inte svarar när man ringer...
Det är då jag målar upp bilder. Han har sett mig i min vardag här hemma men jag har inte sett honom i sin vardag, vad gör han liksom? Jag vet anledningen eller jag tror jag vet anledningen till att jag inte sett hans vardag, men utger jag mig för att vara en prinsessa som dömmer efter deras bostad eller att jag måste bli underhållen hela tiden?
Dessa dagarna är skitjobbiga rent utsagt, men du förstår mig inte. Men hade du suttit hemma och väntat på svar och inte vetat vad jag höll på med hade inte du blivit orolig då?
Just nu vill jag bara ta bilen och köra ner igen, krama om dig...
Men det går inte.
Jag vill bara höra din röst säga och jag dig, så jag vet att jag har dig kvar...
Från psykisk till fysisk smärta, aj det gör ont.
Känns som tårarna har ramlat ner i magen och ligger där och bubblar till och vill ut. Vad skule dom där nere och göra undrar jag. Upp med er och iväg, stick dit ni kom från och lämna mig ifred. Jag vill vara som innan.
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
När tåren ramlar ut, det svider för att sedan isa till hela vägen ner tills den faller. Tåren ramlar i golvet för att sedan skapa en ny men ännu värre smärta.
Till slut blir kinden bedövad, du känner inte kylan längre...
Längtar jag efter någon.
Är lycklig.
Är glad.
Inte trött.
Mega kär.
Nöjd.
Osäker på mig själv (tränar bort).
Är jag en flickvän.
Har jag en pojkvän.
Ska jag snart flytta..
Går jag i inredningstankar.
Behöver jag tvätta bilen.
Ska jag snart sova.
Vill jag läsa en bok (men dom är nerpackade).
Ska jag stänga er datorn...
Och jag dig ;)
Såja nu kan jag andas ut, förhoppningsvis också slappna av...
God natt på er!
Jag tror jag har gjort ett av mina livs stora misstag, jag är rädd för att svara när telefonen ringer, jag har en ont i magen känsla över vad som kommer att sägas.
Men de två sista dagarnas handlingar har i mitt huvud inte kännts fel men nu i efterhand kanske det är lite "stalker" varning på det hela, och det jag skrivit låter i stunden bra men sen i efterhand kunde det kanske misstolkas eller tolkas annorlunda när man inte har mitt tonfall som jag hade när jag skrev det...
Ååå vad jag hoppas jag har fel...
Jag Ålskar dig!
Atom Feed (xml)