Vågar man hoppas?!

Såja då är klockan sent igen och mina blogg fingrar släpps lös...

Det är mycket på gång i mitt liv just nu och har varit en del redan...

Imorgon är det bankbesök, har hittat en bostadsrätt jag vill köpa, det hade varit helt toppen, den är så fin bara att flytta in. Inglasad balkong till katterna så dom får nåt att göra. Nej det hade verkligen avrit toppen, men vågar man hoppas?! Men när man har sett på det programmet på tv så dom som istte ri mest kris av alla dom har fått lån, dom som inte har sköt sin ekonomi över huvudtaget, jag har ju aldrig haft några sådana problem så jag tycker ju att jag borde få.  Ja jag hoppas verkligen...

Se är där en annan sak man inte vet om man vågar hoppas, jag vill hoppas men man har blivit sårad så många gånger reda att man håller lite distans för att skydda sig själv och sitt hjärta. J kom med en del tips som jag ska hålla, hon lovade hon skulle hjälpa mig hålla kvar nykeln till hjärtat ett tag. Men han är verkligen min stil, min typ av kille. Det som känns så bra är att han tar intiativ (inte för mycket) så jag ändå känner mig säker på att han verkar tycka om mig. För han skulle aldirg ta en massa intiativ om han inte menade det och inte ville. Men jag är så nervös, jag märkte det idag tänkte på saker jag gjorde hur det skulle tolkas av honom, ville inte vara för på och inte för off. Ja man är ju tjej och tänker mycket.

Så jag hoppas men har inga förväntningar...

Dags att plocka ut handukarna ur tvättmaskinen sen e det sängdags...

Kram på er!

Konstigt...

Alla tjejer även killar säkert men ni är inte lika öppna med det har en kroppsdel eller flera som man inte är så nöjd med.  Dom som är kraftiga och allmänt hatar sin kropp har alltid nån del som dom tycker mer om.

Jag har sett ett program på tv, kommer inte riktigt ihåg vad det heter men det handlar om att tycka om att se sig själv naken. Lära sig lyfta fram dom delarna man tycker om för att inte se dom man tycker mindre om. Först går dom igenom sig själva vilka delar dom tycker om och vilka dom tycker mindre om, sen går dom ut på stan och frågar människor där vad dom tycker bäst om på kvinnan på bilden. Det jag tycker är intressant och det jag vill komma till är att ofta den delen kvinnan tycker minst om är det dom andra tycker är finast.

Detta hände då mig häromdagen, bland det värsta jag vet på min kropp är min rumpa, känns som man kan sätta upp en varningsskylt på den. Visst där är dom som har mycket kraftigare rumpa än mig men för mig handlar det om helheten, att underdelen passar inte ihop med min överdel som jag tycker bäst om. Det intressanta är då att ett par gånger har jag fått komplimanger för min bakdel. Hur går det ihop?! Min värsta fiende blir helt plötsligt andras bästa vän.
Först tänkte jag då, jaha dom gillar lite kraftigare tjejer (vissa gör ju det) men den teorin föll.

Undrar då vad dom tycker om de delar som jag tycker om, det som jag är stolt över och vill framhäva, e det därför folk kanske inte alltid ser mig?

Undrar om jag egentligen ser ut så som jag själv ser mig. När jag ser mig i spegeln ser jag en person men andra ser någon annan.

Hela detta inlägget känns jätte ytligt jag vet, men man behöver sånt ibland.
Det är som mitt medleskap i viktväktarna, jag får så många kommentarer från kollegor och så att jag inte skulle vara med där för jag är inte tjock, och visst tjock e jag kanske inte men jag trivs inte med hur jag e just nu, det är inte bara ytligt utan en känsla man har i magen som inte försvinner förrän kilona gör det. Sen tittar jag inte så mycket på vågen utan mer på hur kläderna sitter och vilka kläder jag kommer i, men framförallt hur jag känner mig. Förra veckan kände jag mig fet, konsulenten frågade hur jag känner mig då, bra fråga kan inte svara på det. Har funderat på det hela veckan hur jag känner mig då men jag kommer inte på nåt bra svar.

Nu börjar jag flumma då e det dags för en dejt med kudden, blev sent idag men ska jobba natt imorgon eller ja idag blir det nu så jag  behöver inte vara uppe med tidningsbärarna :D

Kanske får jag som jag vill nu...

Fick reda på vad min underbara kollega/ vän har gjort för mig...

Kanske har hon gjort att jag får stanna på IVA sidan. Hon gick till chefen och sa att hon inte förstod hur man kan förlänga folk på iva som hellre vill vara på vanliga vårdavdelningen och som som vill vara på iva och passar där flyttas till vårdavdelningen. Så nämnde hon mig då.

Gud så lycklig jag blir om jag får stanna på IVA sidan...

TAck J, för jag har hittat dig...!

Funderar på ett brev...

Jag funderar på att skriva ett brev, vet egentligen vad jag vill att det ska innehålla. Men det är svårt att få ut det i bra ord, ord som ska nå fram men inte verka "desperata".  Vill få fram hur jag känner, hur sårad jag blivit av hur hon betett sig senaste tiden.
Jag vill få ett avslut, jag vill inte ha henne tillbaka för hon är inte värd min vänskap längre, men jag vill få henne att förstå att man inte behandlar folk så här. Tycker iofs man borde förstå det själv i den åldern men tydligen inte.

Jag vet inte vart jag ska börja och vet knappt vart jag ska sluta...

Och samtidigt som jag vill skriva det vet jag inte vad jag ska få ut av det, är det ett avslut jag vill ha, Sätta punkt och gå vidare...?