Tack för mina vänner.

Vad hade jag gjort utan mina vänner och en extra vän?!
Hur mycket man kan fundera och krångla in sig i sina egna tankar. Att något som egentligen inte stämmer helt plötsligt kan låta jätte rätt i huvudet och ju mer man ältar det och ju mer hjärtat rusar iväg ju mer rätt känns det.
Det är då det är tur jag har mina vänner som stoppar mig och hjälper in mig på rätta spår igen. Som leder mig rätt och hjälper mig se en positiv väg istället för att se det  negativt.

Jag är så rädd att jag ska förlora, förlora det jag har kärt nu. Att jag ska förstöra det med alla mina tankar. Jag vill verkligen ha det kvar. Det är inte min mening, jag försöker verkligen. Det är egentligen mig felet sitter hos, det är mina tankar som rusar iväg.

Jag vet det är allvar, varför kan jag inte bara ta det och acceptera det, varför ska den bästa tiden bli så jobbig. Varför ska jag inte bara kunna åka med och njuta?! Jag vill glömma allt det jag har i bagaget och leva i det jag har nu, men det är jätte svårt.
Tänk om det fanns en delete knapp i livet. Jag själv hade kanske inte velat använda den, det är ju trots allt alla händelserna i mitt liv som har skapat mig till den människan jag är idag. En människa som vissa älskar och andra inte. Någonstans är jag ändå stolt över vem jag är idag med sina brister. Men andras skulle jag vilja deleta. Eller vill jag det?! Då tar jag ju bort det som har skapat dom till det dom är, tycker jag om personen då?! Men det allra senaste skulle jag vilja radera då, så jämkar jag lite med mig själv.

Som sagt tack till alla stärkande kommenatarer och peppringar från alla. Ingen nämnd ingen glömd…

Kramar om!