Det är med tunga steg.

Det är med tunga steg man precis går framåt, stegen blir tyngre ju närmare jobbet man kommer. Precis vid dörren kommer tårarna, nu blir allt klarare och man börjar fatta lite att det faktist är verklighet.

Att en människa man knappast kunnat stå närmare kan med kärlek göra något sådant, hur man kan li så egoistisk, att om inte jag kan få henne ska ingen annan heller få henne.

Hur kärlek kan förvandlas till den typen av våld.

Detta händer oftare än vad man tror men man bläddrar förbi det i tidningen med en jobbig suck inte nu igen. Men denna gången kan man inte bläddra förbi det, för vi alla är uppe i det. Vi lever i det och får stå ut det, vi alla tillsammans.
Fasst vi inte pratar med varandra finns vi alla där som stöd till varandra.
Vissa gråter andra håller det inom sig…

En tragedi har slagits ner mitt bland oss, mitt i vår vardag som inte alltid är så lätt. Men en sak vi alla kan komma överens om är att vi alla är glada för det tid och de minnen vi fick tilsammans med dig.

Vila i frid