Hehe hittade en rolig bild när jag laddade över bilder från kameran.
Det är med tunga steg man precis går framåt, stegen blir tyngre ju närmare jobbet man kommer. Precis vid dörren kommer tårarna, nu blir allt klarare och man börjar fatta lite att det faktist är verklighet.
Att en människa man knappast kunnat stå närmare kan med kärlek göra något sådant, hur man kan li så egoistisk, att om inte jag kan få henne ska ingen annan heller få henne.
Hur kärlek kan förvandlas till den typen av våld.
Detta händer oftare än vad man tror men man bläddrar förbi det i tidningen med en jobbig suck inte nu igen. Men denna gången kan man inte bläddra förbi det, för vi alla är uppe i det. Vi lever i det och får stå ut det, vi alla tillsammans.
Fasst vi inte pratar med varandra finns vi alla där som stöd till varandra.
Vissa gråter andra håller det inom sig…
En tragedi har slagits ner mitt bland oss, mitt i vår vardag som inte alltid är så lätt. Men en sak vi alla kan komma överens om är att vi alla är glada för det tid och de minnen vi fick tilsammans med dig.
Vila i frid
Med sorg i hjärtat måste jag meddela att Madicken har fått lämna oss här. Hon har nu flytt upp till Binx dit hon har velat sedan september förra året.
Trots hennes lite konstiga personlighet och hennes charmiga utseende kommer jag sakna henne oerhört mycket.
Bill, Nerissa och jag fick en mysig stund med henne dagen innan, hon låg och umgicks med oss i soffan och bara mös.
Dagen efter slog det slint i huvudet på henne och hon blev totalt förädrad. Men det är dagen innan vi alla ska minnas tillsammans.
Ett ljus i köket är tänt i hennes minne.
Madicken vi älskar dig…!
Vad hade jag gjort utan mina vänner och en extra vän?!
Hur mycket man kan fundera och krångla in sig i sina egna tankar. Att något som egentligen inte stämmer helt plötsligt kan låta jätte rätt i huvudet och ju mer man ältar det och ju mer hjärtat rusar iväg ju mer rätt känns det.
Det är då det är tur jag har mina vänner som stoppar mig och hjälper in mig på rätta spår igen. Som leder mig rätt och hjälper mig se en positiv väg istället för att se det negativt.
Jag är så rädd att jag ska förlora, förlora det jag har kärt nu. Att jag ska förstöra det med alla mina tankar. Jag vill verkligen ha det kvar. Det är inte min mening, jag försöker verkligen. Det är egentligen mig felet sitter hos, det är mina tankar som rusar iväg.
Jag vet det är allvar, varför kan jag inte bara ta det och acceptera det, varför ska den bästa tiden bli så jobbig. Varför ska jag inte bara kunna åka med och njuta?! Jag vill glömma allt det jag har i bagaget och leva i det jag har nu, men det är jätte svårt.
Tänk om det fanns en delete knapp i livet. Jag själv hade kanske inte velat använda den, det är ju trots allt alla händelserna i mitt liv som har skapat mig till den människan jag är idag. En människa som vissa älskar och andra inte. Någonstans är jag ändå stolt över vem jag är idag med sina brister. Men andras skulle jag vilja deleta. Eller vill jag det?! Då tar jag ju bort det som har skapat dom till det dom är, tycker jag om personen då?! Men det allra senaste skulle jag vilja radera då, så jämkar jag lite med mig själv.
Som sagt tack till alla stärkande kommenatarer och peppringar från alla. Ingen nämnd ingen glömd…
Kramar om!
Så jag då har jag gått igenom det andra värsta jag har gjort i mitt liv. Binx har fått sin egen plats. Han har äntligen fått ro… Här kommer lite bilder från gravsättningen…
Själva urnsättningen..
Blommorna där jag satt i en bild på binx.
Den preliminära stenen till den riktiga kommer.
Lite senare på kvällen när jag satt dit ett ljus till honom…
Sov gott min älskade vän!
Han ska begravas på Helsingborgs djurkyrkogård, jag och mamma ska dit. Det kommer bli jätte jobbigt. Vi hade vårt uppdrag idag som blev lite mer 
Min syster är väl besviken att hon inte kan vara med men jag ahr lovat att när 
Atom Feed (xml)
