Äntligen lycka men...

Äntligen känner jag lycka och är glad hela tiden, men jag kan inte låta bli att fundera och översätta allt som sägs. Varför kan man inte bara låta bli att tolka allt och bara flyta med?!

Jag har äntligen träffat någon som jag känner mig så glad med. När jag inte är med honom tänker jag på han hela tiden, när jag se honom så ler jag och blir varm i hela hjärtat. När jag kramar honom känner jag att han tänker detsamma. Men ändå är jag så rädd att förlora honom...

Att ha honom bredvid sig i sängen när man sover är helt underbart, att få känna en annan människas hjärta slå mig i ryggen när man somnar och när man vaknar, det är en obeskrivlig känsla. Det var så länge sedan jag upplevde den, så jag passar på att njuta nu...

Men jag är rädd att allt har gått så fort att han ska bli rädd, att han ska fly i rädslan om att det blir för seriöst...
Men jag måste lära mig att sluta tänka så och se till det jag får av honom.

För första gången på länge får jag tillbaka lika mycket som jag ger...

Låt mig nu vara lycklig i detta läääänge...