Jag...

Sån e jag, jag kan inte alltid hjälpa det.
Ibland är de bara så mycket som rör sig i huvudet på mig, och jag kan inte riktgt reda ut vad som händer nu och vad som har hänt, vad jag egentligen är ledsen för.
Jag vill inte belasta andra, specielt inte innan jag själv vet vad det är.
Just nu är det mycket som rör sig i huvudet, en del vågar jag inte skriva här, för jag vet inte vilka som läser och vissa djupare saker vill jag inte vissa ska veta, mina innersta tankar. Då försöker jag bara göra små vinkar som vissa kanske förstår ibland, ibland förstår jag själv inte dagen efter vad det är jag har vinkat.

Jag känner mig ensam, jag vet jag har dom mest underbara vänner man kan ha, men det är inte allt, jag vill känna närhet som betyder nåt för mig. jag vet jag är välkommen hem till mina vänner när jag får dessa tankarna, men ibland vill jag bara stänga in mig själv hemma och bara vara jag. Ibland blir det värre av att umgås med folk för när jag kommer hem igen till en väldigt tom lägenhet blir allt hundra gånger värre än innan jag gick hemifrån. Jag har inte ens min Binx som möter mig i dörren längre, han som var mitt allt, vi hade allt. Han finns hos mig fortfarand jag vet, men jag kan inte krama honom, han kan bara krama mig och min själ.

Jag vet att allt ska komma när jag minst anar det, det är då lyckan kommer, men det är så ofta den har ryckts bort från mig igen när jag trodde jag funnit den. Hur vet jag då när lyckan och kärleken är äkta, jag har vid 3 tillfällen trott den var på riktigt, första gången var väl mitt eget fel att jag gick därifrån men det var ingen lycka i den psyiska nedvärderingen där jag inte var värd någonting så egentligen är det väl bara 2 gånger då.
Jag vet jag är ung, men jag känner mig inte som 22 i huvudet, jag har varit så mycket längre och tagit steg tillbaka jag har backat ofrivilligt, och bara för att jag gör det försvinner inte min mognad och min önskan om det jag vill ha. Alla i min närhet har det mer eller mindre...

Inte blir det bättre av att dom jag en gång trodde var nåt, som sa att dom inte var redo träffar någon senare, e det mig det är fel på?
E det mig ingen vill leva med,
dela sitt liv med,
skratta med,
gråta med?